Tänkte försöka få lite ordning i hjärnkontorets virvlande röra. Det är mycket som snurrar där just nu som handlar om just den här bloggen och mitt bloggande. Det startade med mitt inlägg om varför jag bloggar (tror jag har en del svar där nu), sedan har det spätts på dom senaste dagarna när jag har förlorat mig helt och hållet i andras bloggar. Vimmelmamman har haft långdragna besök av mig, liksom Sara som driver Börja om. Även Denize har jag läst långa stunder och beundrat resultatet av hennes kärlek för havet och långa slutartider.
Vad är det jag funderar på då? Jo, lite om det här hur privat är privat i bloggar. Hur mycket kan man skriva om? Hur privat har jag varit? Och, ganska krasst, hur mycket påverkar graden av privathet antalet läsare?
När jag har läst Vimmelmammans ganska utelämnande ord om sin tjocktarmscancer så känner jag att hon är privat, men förmodligen inte utelämnande. Hon skriver ju ändå själv, och jag tror inte att hon skulle utelämna sig själv på nåd och onåd till alla sina läsare. Samma sak är det med Sara som skriver väldigt öppet om sin sorg efter hennes makes bortgång och hur hon och barnen ändå lyckas stappla framåt, hitta glädjen igen och faktisk även hitta kärleken på nytt. Hennes öppenhet om sorgen och funderingarna kring den är privat och öppet, men hon lämnar ändå inte ut sig själv, sina barn eller någon annan. Hon är privat men ändå inte. Denize å sin sida visar väldigt mycket i både bilder och text om sin resa som ensamstående mamma till två busfrön i Spanien. Man får följa dom till stranden, till parken, en regnig dag hemma eller när dom adventspysslar. Hon visar bilder och filmer från nya lägenheten, men skriver själv att det inte är hela deras liv som finns i bloggen.
Var ligger graden av privathet i dessa bloggar, och var ligger den i min blogg?
När jag startade den här bloggen så var den en liten ruta i min klassiska hemsida skriven med HTML-kod. Första inlägget är från 2006 tror jag. Den kom till för att jag kände ett litet behov av att dela med mig av det ena och det andra utan att behöva starta ett HTML-program och fixa och greja bara för att säga: “jag såg en Tussilago idag”. Jag upptäckte vad roligt det var att blogga men funderade redan från början på vad jag skulle skriva om och hur. Det har blivit massor med pyssel, en del recept, katter i överflöd, ett och annat presenttips till mig och andra. Men det har inte blivit så mycket om MIG. Jag har i en mening här eller där berättat om något som har med mig som person att göra. En fundering (hej, titta här, hela den här posten finns ju nu 😉 )här eller där kan man nog hitta. Min hörselnedsättning har jag nämnt i två inlägg, trots att den var, och är, en stor del av mitt liv.
Varför blev det så som det blev egentligen? Är jag rädd för att visa mitt rätta jag? Blotta mer än bara fasaden? Till viss del, ja. Jag är en sådan där tjej som föredrar att vara bakom kameran istället för att stå framför. Jag törs aldrig riktigt sticka ut hakan och säga “titta på mig”. Tänk om jag får en kommentar på det jag skriver om? Någon kanske har en åsikt om det. *huga*
En liten del i det hela har även varit arbetslöshet. Jag vet hur vanligt det är att potentiella arbetsgivare googlar sökande. I det läget vill man ju inte att dom ska hitta något som, i deras ögon, är mindre bra. Att man sedan får jobba en del för att hitta till den här bloggen har jag liksom inte riktigt vågat lita på. Så jag har hållit den, i mina ögon, väldigt långt borta från mig som person. Den har varit ett fönster utåt, men det fönstret har varit täckt med ett insynsskydd.
Jag resonerade lite kring det där med H igår. Även om jag byter det där insynsskyddet mot ett tunnare, så har jag ändå inga direkta planer på att ha långa politiska inlägg eller låta en massa galla flyta över personer eller myndigheter som jag är beroende av. Så hur stor skulle skadan bli om min blivande chef snubblade in här och läste. Någonstans i mig så känner jag ändå att min blogg och det jag skriver är mitt privata (en annan typ av privathet menar jag nu). En arbetsgivare har egentligen inget med det att göra. Jag är duktigt på det jag gör och sköter mitt jobb, vad jag tycker och tänker har ju inte så mycket med det att göra. Missförstå mig rätt här nu, jag tänker inte skriva en längre utläggning om att mina åsikter och tankar är jag oavsett om jag satt dom på pränt eller inte. Jag tror att ni förstår vad jag menar.
Har jag kommit någonstans med allt detta svammel egentligen? En sak har jag nog kommit fram till. Jag vill nog öppna mig lite mera, annars skulle jag inte ha dom här tankarna. Så den stora frågan är väl om jag vågar. Vågar jag sticka ut hakan och säga att jag finns här? Att jag har upplevt det här och så här funkade det för mig? Att jag gjort det och det? Kanske till och med att jag ser ut så här….
Eller är alla nöjda med att läsa om pyssel och katter som ställer till det för sin matte? Finns det överhuvud taget ett intresse?
För att gå tillbaka till ett annat inlägg om varför jag bloggar och en fråga jag ställde i början om antalet läsare. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Min statistik och antalet kommentarer visar att jag inte har flockar av människor som vill läsa det jag skriver.
Kanske för att det mesta är ganska ointressant? Kanske för att jag ändå bara är helt vanlig?
