Etikettarkiv: Blogga

Mina funderingar om att faktiskt blogga. Bloggar jag för mig eller dig?

Inget mera bloggkrystande

Ni har säkert märkt det vid det här laget, men jag har lagt ned det här med att blogga varje dag i 100 dagar. Det blev för krystat och väldigt oinspirerande. Oftast kom jag på det sent på kvällen och fotade vad som helst bara för att ha något att lägga upp här. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela när jag hoppade på utmaningen, och det är helt klart inte så jag vill att min blogg ska vara.
Jag har mycket jag vill säga och visa många gånger, men ofta känenr jag att bloggen är lite för stor för det hela. Försökte ju med Twitter, men det var inte min typ av medium det heller. Men jag tror att jag har hittat något nu som kommer att funka.

Här i bloggen kommer det inte att komma hur många poster som helst i veckan, eller månaden. Bloggen ska få vara mitt forum för längre funderingar eller om jag har något mer än en mening att säga. Däremot kommer Instagram att få en större plats. Eller kommer…. Instagram har redan fått den större platsen. Hos miensdotorg poppar det upp bilder nästan dagligen. Ibland flera per dag :). Den som vill kan följa mig där.
Nu så ska koncentrera mig på att få bloggen lite mera inspirerande igen. Visa bättre vad jag pysslar och sysslar med utan att det ska vara ett tvång från någon, allra minst mig själv.
Halva mitt skrivbord är städat, alla bloggposter från förra året är utskrivna och redo att bindas i en liten bok. Så snart jag har städat av andra halvan av skrivbordet vill säga…. 😉

Länge leve bloggen!

Det börjar kännas lite grand som att den här bloggen börjar närma sig ”dom döda bloggarnas land”. Jag tycker, personligen, att jag missköter den en hel del. Det bloggas inte direkt regelbundet, och när det väl bloggas så gömmer jag mig bakom pyssel och bilder. Ingenting blir sagt hur mycket jag än vill säga. Jag gav mig själv (och de som läser den här bloggen) ett löfte någon gång i vintras (ni ser, jag orkar inte ens leta reda på det inlägget) som innebar att jag skulle försöka vara lite mera mig själv och mycket mindre Duktig Flicka. Jag tror att jag lyckades med det ena. Duktig Flicka är utsparkad, annars skulle det ha hänt mer här än vad det har gjort.

Just nu sitter jag på balkongen, det är runt 27 grader utan solen som gömmer sig bakom små tunna moln. Det är skönt, H och kissarna finns här (semester, vad trodde ni?) någon väsnas med en kantklippare. Det luktar träd, damm, gräs och cigarettrök från grannen. Jag har en hög med nya böcker och fler väntar på att jag ska hämta ut dom, men jag är för rastlös för att lyckas försvinna in i boken och bara njuta av dagen. Diskmaskinen går, tvättmaskinen snurrar, pysselbordet kallar liksom dammtussarna på golvet. Trots det så hamnade jag här. Mycket faktiskt efter att ha läst i fatt på Jennys blogg. Hon märkte att hon fastnat lite i 140-tecken-träsket (twitter), hon pausade det och började skriva lite mera på sin blogg. Jag känner igen den känslan hon beskriver, fast jag saknar snarare att skriva kort. Jag vet inte varför, men av någon anledning så vill jag skriva låååångt i bloggen. Kanske för att jag enbart kan blogga via en dator, och då kan jag lika gärna ägna en massa tid åt att fixa med bilder. Allt det gör ju att jag inte riktigt o r k a r skriva det jag hade tänkt mig.

Ta måndagen förra veckan som exempel (tror det var måndagen). Det är sommar i Stockholm. Himlen mulnar på lite och vi tror att det ska bli regn. Jodå, regnet kommer, i form av megastora droppar som sedan blir hagel. Blixt och dunder, och det var ingen liten snabb skur. Jag hade kameran med mig och lyckades både fota och filma lite. På kvällen var jag för trött för att tanka över bilderna till datorn och sedan gick dagarna. Och hur kul är det att visa bilder på hagel nu, när det är 27 grader varmt och jag sitter och svär över att bloggen är trög när jag skriver????
Lösningen kan kanske vara att vinna en massa på lotto och köpa en smartphone, så kan jag sköta mitt bloggande var jag vill utan större problem. I alla fall dom små roliga posterna som är ”ögonblicksposter”.
Så vad säger ni? Håller ni tummarna för en lottovinst så att det här gamla åbäket kan få nytt liv?

 

Utfyllnad

Jag hade stora planer för den här helgen. En massa saker skulle fixas, jag skulle pyssla, njuta av att vara ledig med H och av att solen, blogga, träna….. ja planerna var stora och intet blev gjort.
Det har varit en pöshelg som har gjort att jag känner mig latare och fetare än på länge. Igår blev det visserligen pyssel, men det är väl allt. Solen har lyst med sin frånvaro, så någon sådan njutning blev det inte. Dagarna har försvunnit i ett töcken tillsammans med för mycket godis, muffins och mackor. Kylen, frysen och skafferiet ekar tomt så kosthållningen har sjunkit under mitt bottenstreck. Träningen stannande vid att löpbandet gick sönder. Tack å lov för garantier.

Bloggandet då? Ja, ni ser ju resultatet. Det går trögt och kolasegt här numera. Energin räcker inte riktigt hela vägen och jag har inget direkt att säga tycker jag. Det borde bli bättre under sommaren. Solen gör att jag blir gladare, spralligare och har energi, men så har det inte blivit ännu.

I morgon är det tillbaka till salladslunchen och, hoppas jag, mer normal middag. Ska bara lyckas göra en shoppinglista ikväll, och tvätta lite och och och….. jag kanske går och lägger mig istället…. 🙂
Bara för att fylla ut lite till får ni en snabbredigerad bild på blommande körsbärsträd. Det borde väl lätta upp dom regntunga molnen lite?

(förresten, vad är det i min boklista som är så attraktivt för penisar? Får hur många erbjudanden som helst på just den posten och pernisförlängning, uthållighet mm. Måste hitta ett bättre filter….)

Privatiserar bloggen

Mina funderingar om att vara privat på en blogg har snurrat, och Jessica gav mig en input som jag tror att jag ska försöka följa. Kopierar in det från Facebook och hoppas att hon inte tycker att det var allt för privat 😀

Jag kommer på mig själv att återkomma till de bloggar som är personliga. Där kan jag finna ett intresse t ex hur en person löst ett problem stort som smått. Våga lite grann o se vilken respons du får?! om d e respons du vill ha eller ngt annat..egen utveckling Må gott

Det är detta jag nu ska försöka mig på. Vara lite mera privat och personlig och avslöja mina värsta hemligheter 😉 Nädå, så långt ska det inte gå, men jag kommer att berätta om en sak som jag har slagits mot i större delen av mitt liv, nämligen min vikt. Det är väl personligt?
*djupt andetag*

För lite privat eller för mycket privat?

Tänkte försöka få lite ordning i hjärnkontorets virvlande röra. Det är mycket som snurrar där just nu som handlar om just den här bloggen och mitt bloggande. Det startade med mitt inlägg om varför jag bloggar (tror jag har en del svar där nu), sedan har det spätts på dom senaste dagarna när jag har förlorat mig helt och hållet i andras bloggar. Vimmelmamman har haft långdragna besök av mig, liksom Sara som driver Börja om. Även Denize har jag läst långa stunder och beundrat resultatet av hennes kärlek för havet och långa slutartider.

Vad är det jag funderar på då? Jo, lite om det här hur privat är privat i bloggar. Hur mycket kan man skriva om? Hur privat har jag varit? Och, ganska krasst, hur mycket påverkar graden av privathet antalet läsare?
När jag har läst Vimmelmammans ganska utelämnande ord om sin tjocktarmscancer så känner jag att hon är privat, men förmodligen inte utelämnande. Hon skriver ju ändå själv, och jag tror inte att hon skulle utelämna sig själv på nåd och onåd till alla sina läsare. Samma sak är det med Sara som skriver väldigt öppet om sin sorg efter hennes makes bortgång och hur hon och barnen ändå lyckas stappla framåt, hitta glädjen igen och faktisk även hitta kärleken på nytt. Hennes öppenhet om sorgen och funderingarna kring den är privat och öppet, men hon lämnar ändå inte ut sig själv, sina barn eller någon annan. Hon är privat men ändå inte. Denize å sin sida visar väldigt mycket i både bilder och text om sin resa som ensamstående mamma till två busfrön i Spanien. Man får följa dom till stranden, till parken, en regnig dag hemma eller när dom adventspysslar. Hon visar bilder och filmer från nya lägenheten, men skriver själv att det inte är hela deras liv som finns i bloggen.
Var ligger graden av privathet i dessa bloggar, och var ligger den i min blogg?

När jag startade den här bloggen så var den en liten ruta i min klassiska hemsida skriven med HTML-kod. Första inlägget är från 2006 tror jag. Den kom till för att jag kände ett litet behov av att dela med mig av det ena och det andra utan att behöva starta ett HTML-program och fixa och greja bara för att säga: ”jag såg en Tussilago idag”. Jag upptäckte vad roligt det var att blogga men funderade redan från början på vad jag skulle skriva om och hur. Det har blivit massor med pyssel, en del recept, katter i överflöd, ett och annat presenttips till mig och andra. Men det har inte blivit så mycket om MIG. Jag har i en mening här eller där berättat om något som har med mig som person att göra. En fundering (hej, titta här, hela den här posten finns ju nu 😉 )här eller där kan man nog hitta. Min hörselnedsättning har jag nämnt i två inlägg, trots att den var, och är, en stor del av mitt liv.

Varför blev det så som det blev egentligen? Är jag rädd för att visa mitt rätta jag? Blotta mer än bara fasaden? Till viss del, ja. Jag är en sådan där tjej som föredrar att vara bakom kameran istället för att stå framför. Jag törs aldrig riktigt sticka ut hakan och säga ”titta på mig”. Tänk om jag får en kommentar på det jag skriver om? Någon kanske har en åsikt om det. *huga*
En liten del i det hela har även varit arbetslöshet. Jag vet hur vanligt det är att potentiella arbetsgivare googlar sökande. I det läget vill man ju inte att dom ska hitta något som, i deras ögon, är mindre bra. Att man sedan får jobba en del för att hitta till den här bloggen har jag liksom inte riktigt vågat lita på. Så jag har hållit den, i mina ögon, väldigt långt borta från mig som person. Den har varit ett fönster utåt, men det fönstret har varit täckt med ett insynsskydd.
Jag resonerade lite kring det där med H igår. Även om jag byter det där insynsskyddet mot ett tunnare, så har jag ändå inga direkta planer på att ha långa politiska inlägg eller låta en massa galla flyta över personer eller myndigheter som jag är beroende av. Så hur stor skulle skadan bli om min blivande chef snubblade in här och läste. Någonstans i mig så känner jag ändå att min blogg och det jag skriver är mitt privata (en annan typ av privathet menar jag nu). En arbetsgivare har egentligen inget med det att göra. Jag är duktigt på det jag gör och sköter mitt jobb, vad jag tycker och tänker har ju inte så mycket med det att göra. Missförstå mig rätt här nu, jag tänker inte skriva en längre utläggning om att mina åsikter och tankar är jag oavsett om jag satt dom på pränt eller inte. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

Har jag kommit någonstans med allt detta svammel egentligen? En sak har jag nog kommit fram till. Jag vill nog öppna mig lite mera, annars skulle jag inte ha dom här tankarna. Så den stora frågan är väl om jag vågar. Vågar jag sticka ut hakan och säga att jag finns här? Att jag har upplevt det här och så här funkade det för mig? Att jag gjort det och det? Kanske till och med att jag ser ut så här….
Eller är alla nöjda med att läsa om pyssel och katter som ställer till det för sin matte? Finns det överhuvud taget ett intresse?
För att gå tillbaka till ett annat inlägg om varför jag bloggar och en fråga jag ställde i början om antalet läsare. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Min statistik och antalet kommentarer visar att jag inte har flockar av människor som vill läsa det jag skriver.

Kanske för att det mesta är ganska ointressant? Kanske för att jag ändå bara är helt vanlig?

Tvång att blogga?

Hejsan, titta vem som har hamnat framför sin blogg 🙂

Jag har funderat en massa på mitt bloggande den sista tiden. Funderat först åt ena hållet och sedan åt det andra. Vänt, vridit, tittat bakom och studerat framifrån. Varför bloggar jag? Finns det ett intresse för min blogg? Bloggar jag för mig själv eller andra? Vad ska jag blogga om?
Mycket har susat runt i huvudet, medan kameran fyllts av bilder där tanken har varit detta vill jag visa/blogga om. Nu på rak arm så kan jag säga att det finns pyssel i kameran, bilder på katterna och deras nya leksaker, äppelmos, en totalt kass kattleksak och säkert en massa mer. Men jag kommer inte längre än till att trycka av på kameran, sätta på linsskyddet och gå tillbaka till mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad detta beror på. Är det för omständligt att blogga? Det är ju inte så att jag har en väldigt avancerad blogg som kräver en massa moment innan jag kan skicka iväg en post. Bildbehandlingen är inte heller så avancerad. Jag har aldrig planerat att utföra stordåd med dom bilder som bara visar en katt som leker. Om nu inte bilden är tagen i ett annat syfte. Så omständligt skulle jag inte hävda att det är.
Inspirationen försvinner väl ibland. Livet innehåller för mycket för att hinna blogga, eller för lite så att det inte finns något att blogga om.
Så varför lyckas jag inte blogga om det lilla som ändå händer?
Om jag ska vara lite mer personlig än vad jag brukar vara, så kan jag säga att jag just nu sitter i en depression som säkert gör sitt till. Men denna bloggstiltje har pågått längre än så.

Bredvid mig på pysselbordet så står just nu en halvfärdig adventskalender av tändsticksaskar. Det ligger också en hög med åtta julkort som är en beställning, fyra matchande små julkort, en tändsticksask samt ett födelsedagskort. Kommer något av detta att hamna på bild i bloggen?

Håll tummarna om ni är nyfikna på det, själv ska jag gå och äta någon form av lunch

 

Det här med att blogga…

Jag måste erkänna att det har gått väldigt trögt med bloggandet för mig den sista tiden. Det beror till stor del på att jag har haft massor att göra samt att jag är trött för jämnan. Bloggen kommer ganska långt ned på min lista helt plötsligt.

Jag ska försöka bättra mig och ta mig i kragen och visa lite bilder. Pyssla gör jag ju fortfarande. Det är så avslappnande att få sitta i ett berg av fina papper, läckra band och en massa klister 🙂

Min tid på Pyssloteket börjar ju också lida mot sitt slut. Det känns väldigt tungt och fruktansvärt tråkigt. Jag har haft så kul under den här tiden och lärt mig massor. Så ett stort tack till dom båda Annorna för det. Men det är ett par dagar kvar, så jag håller fast vid dom en stund till.

Förresten, ni pysslare som läser här, vad skulle ni vilja gå för kurs? *nyfiken och hemlighetsfull*

Kram