Etikettarkiv: Funderingar

Jag tänker mycket, och det märks

Inget mera bloggkrystande

Ni har säkert märkt det vid det här laget, men jag har lagt ned det här med att blogga varje dag i 100 dagar. Det blev för krystat och väldigt oinspirerande. Oftast kom jag på det sent på kvällen och fotade vad som helst bara för att ha något att lägga upp här. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela när jag hoppade på utmaningen, och det är helt klart inte så jag vill att min blogg ska vara.
Jag har mycket jag vill säga och visa många gånger, men ofta känenr jag att bloggen är lite för stor för det hela. Försökte ju med Twitter, men det var inte min typ av medium det heller. Men jag tror att jag har hittat något nu som kommer att funka.

Här i bloggen kommer det inte att komma hur många poster som helst i veckan, eller månaden. Bloggen ska få vara mitt forum för längre funderingar eller om jag har något mer än en mening att säga. Däremot kommer Instagram att få en större plats. Eller kommer…. Instagram har redan fått den större platsen. Hos miensdotorg poppar det upp bilder nästan dagligen. Ibland flera per dag :). Den som vill kan följa mig där.
Nu så ska koncentrera mig på att få bloggen lite mera inspirerande igen. Visa bättre vad jag pysslar och sysslar med utan att det ska vara ett tvång från någon, allra minst mig själv.
Halva mitt skrivbord är städat, alla bloggposter från förra året är utskrivna och redo att bindas i en liten bok. Så snart jag har städat av andra halvan av skrivbordet vill säga…. 😉

För att fylla Internet

Den här posten kommer nog inte att fylla någon annan funktion än att ta upp lite utrymmer ute på stora vida webben. Jag känner mig trött och urlakad. Ingen lust liksom. Måste jag? Jag gör det senare…

Min morfar fyller år i morgon, och som vanligt är jag ute i (-) sista minuten. Kortet ligger klart bredvid mig, ska bara stoppas i kuvert och postas, men dagen bara försvann för mig. Vart tog alla timmar vägen? Och varför hann jag inte det jag skulle hinna? Stressnivån i mig stiger bara jag tänker på det, och nu har arbetsförmedlingen lagt på lite till. Trots att man gör allt man ska och lite till så är det ändå inte bra. Är alltid skitnervös och lätt illamående när jag ska ha med dom att göra, och nu är det dags igen för månadsvisa kontroller. En gång i månaden ska jag dit och sitta i en lång kö för att redovisa vilka jobb jag sökt. Eftersom jag aldrig vet hur lång tid det kommer att ta så kan jag inte tala om när jag kommer till praktiken. Känns ju ansvarsfullt. Även om man förklarar varför och hur så påverkar det ju ändå bilden av en själv.

Så…. är det någon som läser detta över huvudtaget? Ibland undrar jag…. Kan dessutom inte bestämma mig för om jag skriver för egen skull eller för att jag vill att någon ska läsa. Mitt eviga dilemma.

Ord(lös)

Har ni tänkt på att man ibland kan ha hur mycket som helst att säga utan att vet hur och ibland så kan man säga hur mycket som helst som är totalt tomt på innehåll?
Jag tror att jag just nu ligger någonstans däremellan. När jag sätter mig här för att skriva så blir det bara något ordbajseri. Totalt innehållslöst som bara tar tid från både den som läser och från mig som försöker skriva. Jag har massor i huvudet som jag vet vill ut, men det går inte riktigt.
När jag idag stod och fönade höstacken jag har på huvudet så skrev jag ett flertal bloggposter i huvudet, jag kom på massor med saker jag ville skriva om, men allt är totalt borta nu. Det är som att det var fönen som blåste allt in i huvudet på mig, och nu när den är tyst så är det lika tyst i mitt huvud.

En del av mig vill kunna sätta mina tankar på pränt i snygga och prydliga stycken med bra ordval, metaforer och allt annat som jag inte kommer på vad det heter. Jag vill skriva inspirerande och tankfullt, inte bara plattityder och länka till lika platta artiklar i aftonbladet. Men jag kommer aldrig längre än till att se allt detta glänsande och glittrande i mitt huvud. Dom få gånger som det hamnar på min, och din, skärm så tycker jag mest att det skräpar ned. Har inget innehåll, platt och livlöst (finns det något schampo som kan hjälpa mot det tro?).
Jag har ganska (väldigt) starka åsikter om mångt och mycket, men någonstans tror jag att jag är för feg för att släppa ut allt här. Att dömas av andra är något jag fortfarande inte riktigt klarar av. Men om jag håller mig till menlösa åsikter och totalt innehållslöst pladder så blir jag kanske inte dömd? Eller så blir jag totalsågad och dömd som någon med totalt 3 hjärnceller…. Kan det vara detta som gör att jag inte talar om vad jag tyckte om Mollys framförande i Melodifestivalen, eller om jag tror att Kronprinsessan Viktoria har en pojke eller flicka i magen? (se där, en länk till aftonbladet i alla fall)
Är det mitt självförtroende som gör att jag sågar mig själv jäms med fotknölarna hela tiden och som även gör att jag inte kan låta bli att grubbla över varför, och hur, jag bloggar?

Hur ska jag lyckas avsluta det här på ett snyggt sätt nu då? Inte alls tror jag… det får vara som det är. Men ni kan nog lita på att det kommer mera grubbel så småningom 😉 Om det kommer att vara läsvärt eller inte är en helt annat fråga…..

(Förresten, visst ni att en synonym till ordbajseri är ordrikedom, en annan är svammel. Tycker nog att svammel är den bästa synonymen av dom två 🙂 )

Att hitta en mening

Jag har, under eftermiddagen, suttit uppkrupen i soffan under en gosig filt och tittat på en film. Min hals gör ont och jag är hängig, så jag tänkte att jag kunde få tiden att gå lite snabbare så. Filmen blev en dramakomendi från 2009 som jag kom över billigt i helgen, Julie & Julia. Någon som har sett den?
Den handlar om Julia som bor med sin man och katt i en liten lägenhet i Queens. Hon jobbar för staten och känner lite att livet bara rullar undan. Hennes man kommer till slut med förslaget att hon ska skriva en blogg, men hon tycker inte att hon har något att skriva om. Hennes man föreslår då ämnet mat, eftersom hon älskar att laga mat. Till slut kommer hon fram till att göra bloggen till en utmaning. Hon tar en av amerikas kända kokböcker, skriven av bland andra Julie, och bestämmer sig för att laga alla recept i den på ett år. 365 dagar och 524 recept.
Filmen är lätt att se, man får under tiden Julia lagar recepten följa Julies jobb med att få kokboken utgiven.

Trots att filmen är en lätt film utan några större underströmmar fick den mig att tänka till. Förmodligen för att en blogg blev ganska central i handlingen.
Jag började fundera på vilka bloggar jag själv läser, hur ser dom ut? Hur skrivs dom? Jag vet att jag har varit inne på det här ämnet för ett par månader sedan, och kom väl fram till något då. Men jag tror inte att jag har kommit hela vägen fram. Jag funderar fortfarande över mitt eget bloggande. Tankarna på att lägga ner det hela har jag kommit över, det är kul att blogga igen. Nu far tankarna snarare om vad jag ska blogga om. Försök att beskriva min blogg med tre ord, eller fem. Vad blir det då? Jag kan göra det med ett ord; Spretig. Det är så det ofta känns när jag själv tittar runt i den. Recept, foton, babbel, kläder, pyssel, katter, böcker, inredning, mera pyssel, funderingar, meningslösa saker. Borde jag försöka samla ihop bloggen lite? Driva den med ett ämne? Och vad skulle det i så fall bli? Jag tänker inte ta en kokbok och laga alla recept i alla fall 🙂
Det som på något sätt ändå talar emot att ändra på bloggen är att den speglar en stor del av mig som den är nu. Mitt liv är spretigt, det innehåller en massa saker som jag gillar, inte gillar, drömmer om eller lyckas åstadkomma. Mitt liv går upp och ned, springer ifrån mig och gör mig totalt överrumplad eller kastar mig ned i ett djupt hål. Det finns kanske tillräckligt med ämnesspecifika bloggar där ute?
Sedan är ju frågan om man ska titta på besöksstatistiken eller inte. Jag har inte Sveriges mest besökta blogg direkt 🙂 Läsare är ju alltid roligt, anledning till att jag sitter här och skriver i en offentlig blogg är ju för att jag vill att någon ska läsa det, annars hade jag kunnat skriva på papper eller i ett worddokument med lösenord.
Det är nog dags att lägga ned dessa funderingar nu. Det är inte bara bloggen som är spretig, även min hjärna är det 🙂

Tillbaka till soffan och te med honung

För lite privat eller för mycket privat?

Tänkte försöka få lite ordning i hjärnkontorets virvlande röra. Det är mycket som snurrar där just nu som handlar om just den här bloggen och mitt bloggande. Det startade med mitt inlägg om varför jag bloggar (tror jag har en del svar där nu), sedan har det spätts på dom senaste dagarna när jag har förlorat mig helt och hållet i andras bloggar. Vimmelmamman har haft långdragna besök av mig, liksom Sara som driver Börja om. Även Denize har jag läst långa stunder och beundrat resultatet av hennes kärlek för havet och långa slutartider.

Vad är det jag funderar på då? Jo, lite om det här hur privat är privat i bloggar. Hur mycket kan man skriva om? Hur privat har jag varit? Och, ganska krasst, hur mycket påverkar graden av privathet antalet läsare?
När jag har läst Vimmelmammans ganska utelämnande ord om sin tjocktarmscancer så känner jag att hon är privat, men förmodligen inte utelämnande. Hon skriver ju ändå själv, och jag tror inte att hon skulle utelämna sig själv på nåd och onåd till alla sina läsare. Samma sak är det med Sara som skriver väldigt öppet om sin sorg efter hennes makes bortgång och hur hon och barnen ändå lyckas stappla framåt, hitta glädjen igen och faktisk även hitta kärleken på nytt. Hennes öppenhet om sorgen och funderingarna kring den är privat och öppet, men hon lämnar ändå inte ut sig själv, sina barn eller någon annan. Hon är privat men ändå inte. Denize å sin sida visar väldigt mycket i både bilder och text om sin resa som ensamstående mamma till två busfrön i Spanien. Man får följa dom till stranden, till parken, en regnig dag hemma eller när dom adventspysslar. Hon visar bilder och filmer från nya lägenheten, men skriver själv att det inte är hela deras liv som finns i bloggen.
Var ligger graden av privathet i dessa bloggar, och var ligger den i min blogg?

När jag startade den här bloggen så var den en liten ruta i min klassiska hemsida skriven med HTML-kod. Första inlägget är från 2006 tror jag. Den kom till för att jag kände ett litet behov av att dela med mig av det ena och det andra utan att behöva starta ett HTML-program och fixa och greja bara för att säga: ”jag såg en Tussilago idag”. Jag upptäckte vad roligt det var att blogga men funderade redan från början på vad jag skulle skriva om och hur. Det har blivit massor med pyssel, en del recept, katter i överflöd, ett och annat presenttips till mig och andra. Men det har inte blivit så mycket om MIG. Jag har i en mening här eller där berättat om något som har med mig som person att göra. En fundering (hej, titta här, hela den här posten finns ju nu 😉 )här eller där kan man nog hitta. Min hörselnedsättning har jag nämnt i två inlägg, trots att den var, och är, en stor del av mitt liv.

Varför blev det så som det blev egentligen? Är jag rädd för att visa mitt rätta jag? Blotta mer än bara fasaden? Till viss del, ja. Jag är en sådan där tjej som föredrar att vara bakom kameran istället för att stå framför. Jag törs aldrig riktigt sticka ut hakan och säga ”titta på mig”. Tänk om jag får en kommentar på det jag skriver om? Någon kanske har en åsikt om det. *huga*
En liten del i det hela har även varit arbetslöshet. Jag vet hur vanligt det är att potentiella arbetsgivare googlar sökande. I det läget vill man ju inte att dom ska hitta något som, i deras ögon, är mindre bra. Att man sedan får jobba en del för att hitta till den här bloggen har jag liksom inte riktigt vågat lita på. Så jag har hållit den, i mina ögon, väldigt långt borta från mig som person. Den har varit ett fönster utåt, men det fönstret har varit täckt med ett insynsskydd.
Jag resonerade lite kring det där med H igår. Även om jag byter det där insynsskyddet mot ett tunnare, så har jag ändå inga direkta planer på att ha långa politiska inlägg eller låta en massa galla flyta över personer eller myndigheter som jag är beroende av. Så hur stor skulle skadan bli om min blivande chef snubblade in här och läste. Någonstans i mig så känner jag ändå att min blogg och det jag skriver är mitt privata (en annan typ av privathet menar jag nu). En arbetsgivare har egentligen inget med det att göra. Jag är duktigt på det jag gör och sköter mitt jobb, vad jag tycker och tänker har ju inte så mycket med det att göra. Missförstå mig rätt här nu, jag tänker inte skriva en längre utläggning om att mina åsikter och tankar är jag oavsett om jag satt dom på pränt eller inte. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

Har jag kommit någonstans med allt detta svammel egentligen? En sak har jag nog kommit fram till. Jag vill nog öppna mig lite mera, annars skulle jag inte ha dom här tankarna. Så den stora frågan är väl om jag vågar. Vågar jag sticka ut hakan och säga att jag finns här? Att jag har upplevt det här och så här funkade det för mig? Att jag gjort det och det? Kanske till och med att jag ser ut så här….
Eller är alla nöjda med att läsa om pyssel och katter som ställer till det för sin matte? Finns det överhuvud taget ett intresse?
För att gå tillbaka till ett annat inlägg om varför jag bloggar och en fråga jag ställde i början om antalet läsare. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Min statistik och antalet kommentarer visar att jag inte har flockar av människor som vill läsa det jag skriver.

Kanske för att det mesta är ganska ointressant? Kanske för att jag ändå bara är helt vanlig?

Tvång att blogga?

Hejsan, titta vem som har hamnat framför sin blogg 🙂

Jag har funderat en massa på mitt bloggande den sista tiden. Funderat först åt ena hållet och sedan åt det andra. Vänt, vridit, tittat bakom och studerat framifrån. Varför bloggar jag? Finns det ett intresse för min blogg? Bloggar jag för mig själv eller andra? Vad ska jag blogga om?
Mycket har susat runt i huvudet, medan kameran fyllts av bilder där tanken har varit detta vill jag visa/blogga om. Nu på rak arm så kan jag säga att det finns pyssel i kameran, bilder på katterna och deras nya leksaker, äppelmos, en totalt kass kattleksak och säkert en massa mer. Men jag kommer inte längre än till att trycka av på kameran, sätta på linsskyddet och gå tillbaka till mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad detta beror på. Är det för omständligt att blogga? Det är ju inte så att jag har en väldigt avancerad blogg som kräver en massa moment innan jag kan skicka iväg en post. Bildbehandlingen är inte heller så avancerad. Jag har aldrig planerat att utföra stordåd med dom bilder som bara visar en katt som leker. Om nu inte bilden är tagen i ett annat syfte. Så omständligt skulle jag inte hävda att det är.
Inspirationen försvinner väl ibland. Livet innehåller för mycket för att hinna blogga, eller för lite så att det inte finns något att blogga om.
Så varför lyckas jag inte blogga om det lilla som ändå händer?
Om jag ska vara lite mer personlig än vad jag brukar vara, så kan jag säga att jag just nu sitter i en depression som säkert gör sitt till. Men denna bloggstiltje har pågått längre än så.

Bredvid mig på pysselbordet så står just nu en halvfärdig adventskalender av tändsticksaskar. Det ligger också en hög med åtta julkort som är en beställning, fyra matchande små julkort, en tändsticksask samt ett födelsedagskort. Kommer något av detta att hamna på bild i bloggen?

Håll tummarna om ni är nyfikna på det, själv ska jag gå och äta någon form av lunch