Läste en krönika av Tilde de Paula.
Barn har så underbara resonemang ibland. Och allt är liksom så klart i deras värld. Klart att mamma inte får känna hur det är att ha snopp om mam inte byter. Det är ju kristallklart egentligen, men ändå så uppåt väggarna. Jag började fundera på hur jag skulle reagera om det var jag som satt där. Vänjer man sig vid dessa resonemang? Eller är det bara att bita ihop och hoppas att man inte rodnar? (vilket jag tror att jag skulle göra)
Mina första reaktion blev att jag aldrig vill ha barn, och inte pojkar. Helt dumt egentligen, speciellt som jag precis har umgåtts med värdens bästa Klara och bara längtar efter en egen sötnos.
(jag måste ta och fixa program på den här datorn nu, hur ska jag annars kunna visa bilder på Klara Cool?)