Dagen som alla barn väntar på…. och jag
Vår dag blev lugn och skön. Vi sov länge och åt frukost längre tror jag :). När vi väl kom så långt att vi satte oss i vardagsrummet för klapputdelning hittade vi Junior under granen .
Klapparna var ganska många och innehöll en massa fina saker.
Julmat åt vi också, lite sådär lagom mycket. Allt rymdes faktiskt på köksbordet
Å så blir man ju faktiskt väldigt trött av att öppna klappar 😉
Tänkt… snart är det jul 😀
Ögon som glimmar och snö som gnistrar… hoppas jag i alla fall.
Saknar jularna när man var liten, när allt var magiskt. När man inte behövde stressa med mat och klappar och städning, utan bara ha nedräkning via adventskalendern och klämma på paketen mamma var så dålig på att gömma. När julafton föregicks av den långa mysiga bilresan till stugan. När mörkret föll och samma fråga kom ofta från oss i baksätet… Är vi framme snart? Väl framme var det bäcksvart, men med en ljusslinga i busken vid verandan. Kallt var det och snön knarrade under skorna. Trött och lite frusen fick vi hjälpa till att bära in väskor och julklappar i stugan. Efter lite fika stöp vi i säng och vaknande nästa dag till strålande sol och 25 minus utanför fönstret.
Upp med julpynt, klä granen (eller hugga den först), ut och busa i snön. I massa snö, höga drivor av snö som man kunde gömma sig i. Tror nästan jag saknar all den där snön mest. Mystiken kring julen har för mig ersatts av glädjen i att göra pepparkakshus, baka lussekatter, pynta och leta bra klappar. Men snön saknar jag. Känns inte riktigt som samma sak när man ser fjolårsgräset titta fram mellan flingorna och träden inte ens gnistrar av rimfrost. Kan man täcka en hel tomt i fusksnö kanske? Bygga drivor av den? Nä… tror inte det 🙂
Nåja… får väl hoppas på att julen blir fin i alla fall, och att all stress tar julsemester.
Glad November på er
