… ska jag utsätta mig för i morgon. Jag ska till TANDLÄKAREN! Har två tänder som bråkar med mig, så nu måste jag iväg. Men jag är totalt skräckslagen redan nu och känner mig lite smått löjlig. Jag vet varför jag är rädd och morgondagen kommer inte att innehålla något av det jag är rädd för.
Jag har en total himalyastor fobi för sprutor. Inte nålar, sätta dropp eller ta ett blodprov grejar jag, utan sprutor. Och vad gör man hos tandläkaren? Jo, stoppar sprutor i munnen på folk!
I morgon ska jag bara på en undersökning hos tandhyiginisten som inte kommer att stoppa en spruta i munnen på mig, men ändå sitter jag med stor knut i magen. Dessutom vet jag, i huvudet, att min tandläkare inte heller kommer att utsätta mig för någon nål alls. Han har andra metoder för att lägga bedövning, men den vetskapen hjälper inte. Skräcken sitter där den sitter, är bara sååå glad för stackars H som kommer att följa med mig och hålla handen (och torka litervis med tårar).
Så, nu har jag erkänt det. Inte för att det blev det minsta bättre av det, men nu är det ute i alla fall. Ska åtminstone börja dagen bra med pyssel hos Dolores. Om jag kan koncentrera mig *hihi*
Ibland är det skönt att bara få lätta sitt hjärta och skriva av sig lite. Knuten i magen kanske forfarande finns kvar men kanske, kanske, kanske är den liiite mindre nu. Att bearbeta saker man tycker är jobbiga tar ju lång tid men någonstans måste man ju börja och det har du gjort nu. Var stolt!
Kram / Dollan