Ja, det var det jag hade tänkt skriva om idag, men så blev det inte. Jag har varit trött och illamående i ett och ett halvt dygn nu. Mina fingrar såg ut som prinskorvar i morse och värkte så jag kunde inte använda ett tangentbord långt mindre skriva ett resonemang kring något jag har en åsikt om.
Men jag tar nya tag i morgon och mina åsikter har jag kvar 🙂
eller nå’t….
Jag har inte babblat på så mycket om hur jag mår, eftersom jag bara känner att jag upprepar mig, men nu behöver jag göra det.
Jag sitter just nu med ångest, darrande geléklump inombords, skakande händer, kliande arm, stela axlar, lätt illamående och en massa tankar i min rastlösa hjärna.
Det var faktiskt ett tag sedan jag kände så här mycket och så starkt. Mina stressutslag har gett sig tillkänna lite under julen, men kunde motas bort med lite smörja och en tablett eller två. Nu har dom blommat ut helt och fullt på min vänstra underarm.
Jag ska försöka att förklara vad som orsakar allt detta just nu, men eftersom jag inte vill lämna ut en massa personer så kan det bli lite luckor.
I ett och ett halvt år (tre skolterminer) hade jag en FAS3-praktik som jag trivdes väldigt bra med. Jag tror att personalen trivdes med mig också. Praktiken var på en gymnasieskola. En FAS3-plats är vanligtvis två år, men min avbröts i förtid mot min vilja. Jag har fortfarande inte riktigt greppat, och kommer nog aldrig att kunna göra det, varför den avbröts. Jag har fått höra en anledning från praktiksamordnaren och en annan från arbetsförmedlingen. När jag fick reda på att praktiken skulle avbrytas gjorde jag allt jag kunde för att få kontakt med min handläggare på arbetsförmedlingen för att fråga en massa. Hon återkom aldrig till mig. Jag fick bara en massa meddelanden att hon skulle ringa upp ”om en stund”. Den där stunden har varit i sju månader nu.
Hur som haver, det var bara att bita i det sura äpplet och låta tårarna rinna. Sommaren kom och gick och den semester som jag hade ansökt om tog sin början, mer eller mindre helt i onödan. Jag blev kallad till arbetsförmedlingen i alla fall.
I början på november blev jag sjukskriven och jag fick även veta att jag fått en ny handläggare under oktober. Mitt hopp steg lite, kanske var detta en hyfsat vettig person. Min handläggare blev meddelad att jag var sjukskriven till sista november. Det är nu januari och jag har inte hört ett pip från denna handläggare.
I går fick jag ett brev från försäkringkassan. Där blev jag upplyst om att jag från 13 december 2011 inte länge är med i något arbetsmarknadspolitiskt program, därför får jag ingen ersättning längre. Jag trodde, i min enfaldighet, att det programmet avbröts iom att min praktik avbröts. Där är anledningen till att jag just nu är som jag är. Jag försökte ringa min handläggare på AF igår, men fick inget svar, så jag mailade honom. Idag ringde jag igen, men hamnade i växeln. Där fick jag reda på att han har semester till i februari. Hur kan man gå på semester utan att meddela sina ”klienter” när man dessutom inte ens har kontaktat dom för att tala om vem man är.
Jag fick, tack å lov, ett nummer till en annan handläggare, men jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag vet inte om dom kan skriva tillbaka datum, eller om jag blir utan pengar en längre tid. Varje krona är dyrbar för mig (eller oss) eftersom min ersättning är så låg.
Jag har en massa frågor som snurrar. Varför tar inte hanläggare kontakt med personer när dom byter? Är det så svårt att skriva ett kort brev och posta? Allt annat ska det ju skickas runt papper om. Varför får man inte information om när något ska ta slut (eller börja?) Det är grymt svårt att hålla reda på allt när man inte får informationen. Och varför fick jag inget brev från AF i december när mitt program tog slut? Allt detta snurrar i huvudet och bidrar till all den stress jag känner.
Igår la jag mig på spikmattan i 25 minuter. Är så full av spänningar att jag knappt kan röra huvudet. Junior blev ganska nyfiken på varför matta ligger på golvet, men gillade inte spikmattan. Grafitti däremot har blivit ett fan
Har sedan i början av November varit sjukskriven för Residiverande depression. Har ingen aning om vad det betyder, bortsett från att jag inte mår bra psykiskt och får en massa fysiska symtom. Listan på symtom i papperna känns lång (alla dessa papper, skulle behöva låna kommunens arkiv ibland)
Idag var sista dagen på sjukskrivningen och jag har den sista veckan försökt göra mig beredd på att återigen bli anfallen av allt. Jag tog mig iväg på mitt återbesök på VC, och blev mycket förvånad när min läkare utan att darra på manschetten sjukskrev mig på 50% till i mitten på januari.
Symtomen finns där fortfarande, allihop, men dom flesta har sjunkit i grad. Hon delade även med sig av sina funderingar om vad som kommer att hända sedan. Så nu vet jag vad jag har att vänta mig i januari redan nu. Gissa om det känns skönt.
För att illustrera den där sköna känslan lite, eller kanske snarare förklara varför den uppstår.
I lördags fick jag ont i magen, efter ett par timmar var det bara att sätta sig på toan och låta det onda rinna ut. Jag tömde hela systemet tror jag. På söndagen hade jag ont från bäckenet upp till armhålorna, överallt, både ryggen och framsidan. Att andas gick inte så bra, det blev små korta andetag som gjorde skitont. Bara att röra sig var en plåga.
Natten mot söndagen var helt sömnlös, mot tisdagen marginellt bättre. I natt….hyfsat, om man räknar halv tre som en bra tid att somna på.
Det är sådant här jag lever med varje gång jag vet att något jobbigt väntar. Jag har liksom inte styrkan att handskas med det. Min näsa är helt enkelt under vattenytan just nu och jag kämpar med att få den över ytan. Åtminstone kortare stunder.
Men nu vet jag lite om vad som väntar….. och det är sååå skönt.
Jag känner nästan att jag kan försöka få upp lite mera adventspynt. Än så länge är det bara stjärnan i vardagsrummet och ett par stakar uppe. Inga ljus, inga blommor, inga dukar….. Kanske kanske sker det ett under ikväll.
Men nu borde jag kanske försöka äta något….. eller så sätter jag mig med en bok. Är inte hungrig, och äta kan jag kanske göra i morgon.
