Etikettarkiv: Minnen

Hemtrevligheter

Jag grejade lite i köket nu på förmiddagen. Fyllde diskmaskinen och startade den, torkade bänkar, plockade undan lite småsaker och stod och tittade på kaffebryggaren. Ingen av oss dricker kaffe, vi håller oss till mängder med te i stället, men ibland har vi gäster som vill ha kaffe så vi investerade i en billig bryggare från SIBA.
Vårt kök är inte direkt fyllt med förvaring, så denna bryggare kommer att få stå i sin kartong i förrådet när den inte används. Den kommer inte att användas superofta, så jag vill gärna att den ska vara ren när den ställs undan. Enklaste sättet är att koka ur den med bara vatten, så det var det jag gjorde.
När jag fyllt bryggaren, ställt kannan på sin plats och slagit på strömbrytaren så fick jag en sådan härlig hemtrevlig känsla. Det bubblade och droppade från bryggaren. Doften av kaffe fanns inte där, men jag kunde ändå känna den. Dripp dropp bubbel…..

När jag var barn var det ofta jag som gjorde kaffe till mamma och pappa. Mest för att jag tyckte så mycket om kaffedoften.  Fyllde på kallt vatten i bryggaren, satte i ett beigt kaffefilter, öppnade den vita porslinsburken med guldkant och kände doften av kaffet. Började räkna tyst för mig själv, ”en två tre koppar å så en för kannan”. Stängde locket till bryggaren, satte på den, sniffade lite extra i kaffeburken och ställde tillbaka den i skåpet. Den stod precis så att jag kunde få tag på den om jag stod på tå. Sedan satt jag på golvet i köket tills bryggaren bubblat färdigt och avslutat med ett rejält gurgel och ett pys.

Jag ska kanske behålla bryggaren i köket och brygga kaffe ibland bara för att det är hemtrevligt och luktar så gott?

Tuffa möten

Det finns tuffa möten och så finns det Tuffa Möten. Ett av de senare drabbade mig här om dagen.

Jag tillhörde inte direkt den populära hopen i grundskolan. Mobbningen var väl aldrig så allvarlig som i de fall man läser om ibland, men tillräckligt allvarlig för att förstöra mitt självförtroende och få mig att må riktigt uselt.

Det var länge sedan jag mötte någon av mina gamla klasskompisar, på sätt och vis hade det kunna få dröja längre. Att stå framför två av dem och se glad ut och småprata lite var svårt. Dels hade jag ingen aning om vad jag skulle säga, dels så satte den gamla obehagskänslan in. Vi pratade inte många minuter, men dom var långa. Efteråt dök alla gamla tankar upp i huvudet igen. Hur hade jag sett ut, hur hade jag rört mig? Såg jag tjock ut? osv. Tack å lov hade jag linserna i alla fall, och var hyfsat klädd (klänning).

Det är både läskigt och hemskt att något som hände för 15 år sedan (herregud 15 år sedan 😯 ) fortfarande kan bita sig så hårt fast. Fortfarande påverka vad man tänker på, drömmer om och hur man mår.
I vanliga fall så finns det vissa händelser som kommer fram med jämna mellanrum, men aldrig att allt kastar sig över mig på det sättet som hände nu. Jag drömmer samma hemska drömmar som då och tittar på mig själv med vad-jag-är-ful-och-äcklig-glasögonen på.
Skillnaden mellan då och nu är att jag har en otroligt värdefull person i mitt liv som talar om för mig att jag är vacker och älskvärd. Som lyssnar på mig och förstår men argumenterar emot.
Jag kommer att komma över det även denna gång, jag måste.

H, jag älskar dig otroligt mycket! :hart: