Det här är en vän till mig. En ganska plastig vän som inte säger så mycket, men än dock en vän. Det är min bräda till Wii fit. En modern tv-spelsvariant av en klassisk step-up-bräda.
Jag är en tjej som aldrig har platsat bland dom snygga populära tjejerna i skolan. Jag är kort, bara 152 små centimeter. Jag är rund/knubbig/fet/överviktigt beroende på vem man frågar. Men du får aldrig svaret: smal eller normalbyggd. Jag tänker inte avslöja min vikt, men det är runt 10-15 kg för mycket i alla fall.
Jag har, som många andra runda personer, försökt mig på diverse dieter och konstigheter genom åren. Inget har lyckats. Till största delen faktiskt för att jag inte riktigt har haft motivationen. Jag har haft större problem än min vikt att slåss mot, även om dom problemen i sin tur har gett mig en bra ursäkt. ”Jag tar itu med vikten när det är löst” är något jag ofta har tänkt, eller ”varför bry mig när ingen annan bryr sig”. Jag har och har haft människor runt mig som bryr sig, men det hjälper inte alltid.
Hur som helst. Jag bryr mig en massa just nu. Och jag gör mitt bästa för att komma runt undanflykterna. Jag vantrivs så med mig själv att det är en av anledningar till varför jag inte sätter min fot på en gym. Det finns andra anledningar också, men dom kan vi ta en annan gång. Att bara ändra kosten är inget alternativ det heller kände jag när jag funderade på det. Jag är en tröstätande människa, och det kan jag inte sluta vara över en natt. Så runt jul förra året kom H och jag överens om att vi skulle köpa en Wii-konsol, och satsa på Wii Fit plus med tillhörande bräda. Det gjordes och jag började leka med både Wii Fit plus och Wii sports. Det går faktiskt en del energi när man spelar tenins kan jag tala om, även om det bara är i form av ett TV-spel. 😉 Jag hittade även Zumba som jag började utforska, svettas och flåsa till. Det funkade ganska bra under våren. Jag fick bättre kondis och skärpet spändes åt ett hål runt midjan.
Sedan, lagom till sommaren, så hände en massa saker och jag tappade lust till precis allt. Blev en väldigt liten och ledsen människa som oftast bara tog sig från sängen till soffan om dagarna. Allt föll och det jag hade lyckats med under våren är nu bara ett litet minne.
Jag gick upp lite i taget och passerar snart min ”har-aldrig-varit-större-vikt”. Har känt panik och ångest över detta och naturligtvis så har det inte hjälp att kämpa mot en depression samtidigt.
I fredags tog jag mig i kragen. Efter lite inställningar i EA Active 2 så har jag nu påbörjat ett tre-veckors träningsprogram här hemma i vardagsrummet. Minst 20 minuter fyra dagar i veckan ska jag hålla på.
Jag TÄNKER inte ge mig. Jag VILL inte ge mig.
Var totalt ledbruten i morse efter gårdagens pass. Baksidan av låren stramar, ryggen skriker, axlarna känns ut led och överarmarna är bara spaghetti. Men skit samma, 20 minuter är avklarade även idag!
Och nej, ni får inte se bild på mig när jag studsar runt 😳
