Filmen nedan visar den Konselj som Kungen idag höll för att meddela namnet på våt nya Prinsessa och hennes Hertigdöme.
Jag kan inte låta bli att tycka att han är lite mindre kung (som vi är vana att se honom) och mycket mera stolt morfar som meddelar att hans barnbarn är en söt tjej och ska bland annat heta Estelle :hart:
Jag kan tyvärr inte lägga in filmen här, Kungahuset har bara gett speciella sajter tillåtelse till det, men klickar ni på bilden ovan så kommer ni till filmen.
H blev sen i dag. Han ville inte berätta varför och jag twittrade detta:
Min sambo är i sta’n och vägrar tala om varför, får bara veta ”Hemlis”. Blir ju inte alls grymt
#nyfiken
När han väl kom hem (med en sallad till mig) så hade han även med sig denna :hart:
Det går trögt här just nu, och det beror i huvudsak på en envis halsinfektion med tillhörande trötthet. Det jag klarar av bäst är att läsa och sova.
Har införskaffat, och tänkte börja läsa, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Lite så här efter det att alla andra har läst den 🙂
Men, den som väntar på glada nyheter härifrån kommer snart att få det 
Har ni tänkt på att man ibland kan ha hur mycket som helst att säga utan att vet hur och ibland så kan man säga hur mycket som helst som är totalt tomt på innehåll?
Jag tror att jag just nu ligger någonstans däremellan. När jag sätter mig här för att skriva så blir det bara något ordbajseri. Totalt innehållslöst som bara tar tid från både den som läser och från mig som försöker skriva. Jag har massor i huvudet som jag vet vill ut, men det går inte riktigt.
När jag idag stod och fönade höstacken jag har på huvudet så skrev jag ett flertal bloggposter i huvudet, jag kom på massor med saker jag ville skriva om, men allt är totalt borta nu. Det är som att det var fönen som blåste allt in i huvudet på mig, och nu när den är tyst så är det lika tyst i mitt huvud.
En del av mig vill kunna sätta mina tankar på pränt i snygga och prydliga stycken med bra ordval, metaforer och allt annat som jag inte kommer på vad det heter. Jag vill skriva inspirerande och tankfullt, inte bara plattityder och länka till lika platta artiklar i aftonbladet. Men jag kommer aldrig längre än till att se allt detta glänsande och glittrande i mitt huvud. Dom få gånger som det hamnar på min, och din, skärm så tycker jag mest att det skräpar ned. Har inget innehåll, platt och livlöst (finns det något schampo som kan hjälpa mot det tro?).
Jag har ganska (väldigt) starka åsikter om mångt och mycket, men någonstans tror jag att jag är för feg för att släppa ut allt här. Att dömas av andra är något jag fortfarande inte riktigt klarar av. Men om jag håller mig till menlösa åsikter och totalt innehållslöst pladder så blir jag kanske inte dömd? Eller så blir jag totalsågad och dömd som någon med totalt 3 hjärnceller…. Kan det vara detta som gör att jag inte talar om vad jag tyckte om Mollys framförande i Melodifestivalen, eller om jag tror att Kronprinsessan Viktoria har en pojke eller flicka i magen? (se där, en länk till aftonbladet i alla fall)
Är det mitt självförtroende som gör att jag sågar mig själv jäms med fotknölarna hela tiden och som även gör att jag inte kan låta bli att grubbla över varför, och hur, jag bloggar?
Hur ska jag lyckas avsluta det här på ett snyggt sätt nu då? Inte alls tror jag… det får vara som det är. Men ni kan nog lita på att det kommer mera grubbel så småningom 😉 Om det kommer att vara läsvärt eller inte är en helt annat fråga…..
(Förresten, visst ni att en synonym till ordbajseri är ordrikedom, en annan är svammel. Tycker nog att svammel är den bästa synonymen av dom två 🙂 )
Om nu någon skulle ha missat det 😉
Jag har, under eftermiddagen, suttit uppkrupen i soffan under en gosig filt och tittat på en film. Min hals gör ont och jag är hängig, så jag tänkte att jag kunde få tiden att gå lite snabbare så. Filmen blev en dramakomendi från 2009 som jag kom över billigt i helgen, Julie & Julia. Någon som har sett den?
Den handlar om Julia som bor med sin man och katt i en liten lägenhet i Queens. Hon jobbar för staten och känner lite att livet bara rullar undan. Hennes man kommer till slut med förslaget att hon ska skriva en blogg, men hon tycker inte att hon har något att skriva om. Hennes man föreslår då ämnet mat, eftersom hon älskar att laga mat. Till slut kommer hon fram till att göra bloggen till en utmaning. Hon tar en av amerikas kända kokböcker, skriven av bland andra Julie, och bestämmer sig för att laga alla recept i den på ett år. 365 dagar och 524 recept.
Filmen är lätt att se, man får under tiden Julia lagar recepten följa Julies jobb med att få kokboken utgiven.
Trots att filmen är en lätt film utan några större underströmmar fick den mig att tänka till. Förmodligen för att en blogg blev ganska central i handlingen.
Jag började fundera på vilka bloggar jag själv läser, hur ser dom ut? Hur skrivs dom? Jag vet att jag har varit inne på det här ämnet för ett par månader sedan, och kom väl fram till något då. Men jag tror inte att jag har kommit hela vägen fram. Jag funderar fortfarande över mitt eget bloggande. Tankarna på att lägga ner det hela har jag kommit över, det är kul att blogga igen. Nu far tankarna snarare om vad jag ska blogga om. Försök att beskriva min blogg med tre ord, eller fem. Vad blir det då? Jag kan göra det med ett ord; Spretig. Det är så det ofta känns när jag själv tittar runt i den. Recept, foton, babbel, kläder, pyssel, katter, böcker, inredning, mera pyssel, funderingar, meningslösa saker. Borde jag försöka samla ihop bloggen lite? Driva den med ett ämne? Och vad skulle det i så fall bli? Jag tänker inte ta en kokbok och laga alla recept i alla fall 🙂
Det som på något sätt ändå talar emot att ändra på bloggen är att den speglar en stor del av mig som den är nu. Mitt liv är spretigt, det innehåller en massa saker som jag gillar, inte gillar, drömmer om eller lyckas åstadkomma. Mitt liv går upp och ned, springer ifrån mig och gör mig totalt överrumplad eller kastar mig ned i ett djupt hål. Det finns kanske tillräckligt med ämnesspecifika bloggar där ute?
Sedan är ju frågan om man ska titta på besöksstatistiken eller inte. Jag har inte Sveriges mest besökta blogg direkt 🙂 Läsare är ju alltid roligt, anledning till att jag sitter här och skriver i en offentlig blogg är ju för att jag vill att någon ska läsa det, annars hade jag kunnat skriva på papper eller i ett worddokument med lösenord.
Det är nog dags att lägga ned dessa funderingar nu. Det är inte bara bloggen som är spretig, även min hjärna är det 🙂
Tillbaka till soffan och te med honung
För 13 år sedan satt H och jag på ett cafe i sta’n och började lära känna varandra lite mer. Det är 4’745 dagar sedan dom där fjärilarna löpte amok i magen. Och jag är så glad för varenda en av dom dagarna!
Till alla andra där ute så önskar jag en trevlig alla-hjärtans-dag. Ni har min kärlek!
Jag har ingen aning om vad jag ska blogga idag. Har kanske något kort som inte är visat, men näää för tråkigt. Orkar inte försöka komma ihåg var jag såg den där roliga bilden (eller söta för den delen). Har nada inspiration hit idag. Allt känns som gammal skåpmat och bara tråkigt. Beror högst troligen på att jag inte mår riktigt bra och mest sitter i soffan å glor.
Jag har dock målat färdigt mina lådor och påbörjat ett projekt på pysselbordet, så det blir allt för idag. (Ta det inte som ett löfte, man vet inte vad som kan hända ikväll 😉 )
Idag är en sådan där dag när inget kommer att bli gjort. Sitter i soffan under täcke med datorn i knät, nedbäddad kisse, boken bredvid och gåshud över större delen av kroppen (tillsammans med massor med katthår. Varför fäller Junior mitt i vintern för???).
Jag har ont i halsen och hostar till och från. Vore totalt emot allt jag vill att bli förkyld nu. Jag har en massa saker jag vill göra och där ingår inte att sitta i soffan och snora ned allt. Jag hoppas att det bara varar över dagen. Kan ju vara rätt mysigt att mysa i soffan med sambo och kissar till damernas skidstraffet på tv. Tror att det till och med finns ett par semlor i kylen, så det är inte synd om mig ännu i alla fall 🙂
Om det är någon som håller koll på min boklista, så har ni säkert märkt att det är lite stopp i den. Det beror helt enkelt på att jag har påbörjat en tjock bok som är på engelska. Det går så mycket trögare när jag läser på engelska så det är därför det tar sådan tid. Men jag tänker inte ge mig, måste försöka läsa lite mera på engelska som inte bara är artiklar och liknande på nätet hela tiden.
Hoppas att alla får en skön söndag, solen skiner ju trots allt
Twitter….
Jag har lixom typ lite snubblande hamnat där. Har inte så mycket att säga egentligen, utom att ni kommer kunna se mitt babbel här så småningom…. när jag typ har skrivit något. Om jag nu kan hålla det så kort…. eller nå’t.
Skyller allt på söta Jenny_Li 🙂 :hart:
Jag sitter just nu, tidig fredag morgon med iskallt utanför dörren, och väntar på någon eller några som ska kolla fukt i lägenheterna i vårt område. Lappen som kom i brevlådan talar om att undersökningar tar ca: 15 minuter. Dom borde också veta hur många lägenheter det gäller och hur lång lunchrast dom har. Då kan man väl ganska lätt räkna ut hur många lägenheter man klarar av på förmiddagen respektive eftermiddagen, eller hur? Alltså kan man skriva på lappen att nummer 1-vad-det-blir kollas mellan 08.00 och något-klockslag, och andra lägenheter kollas efter lunch…. typ. Men det går tydligen inte. Dom ska komma mellan 08.00 och 18.00. Så jag är låst i lägenheten i stort sätt hela dagen. Hade jag haft ett jobb hade jag eller H fått tagit ledigt hela dagen, i stället för förmiddag eller eftermiddag.
Är det så förbaskat svårt att vara lite tillmötesgående mot hyresgästerna? Jag vet att det är deras jobb, det är hyresvärden som har anlitat firman och så vidare, men visst borde man kunna ta lite hänsyn till kundens kunder?
Och innan någon säger det…. Nej, vi kan inte lämna in nyckeln. Dels har vi bara var sin och sedan har vi katter som antingen försöker springa ut i trapphuset och inte låter sig fångas, eller så blir dom skiträdda när det är främlingar som kliver in i lägenheten utan att vi är hemma. Det har hänt förut, vilket gjorde att dom gömde sig så fort det hördes ljud från trappen.
Nu ska jag sluta klaga så era öron trillar av (eller ögonen trillar ur kanske stämmer bättre), göra mig en kopp te och fundera hur jag ska presentera gårdagens projekt här 🙂
Uppdatering:
Klockan har precis passerat fyra och jag har inte sett röken av någon som ska kolla fukt. Visst, har fått lite gjort på ett projekt här hemma och fotat till och skrivit en blogpost som dyker upp i morgon, men jag har inte kunnat handla eller hämta ut min medicin, eller tvättat håret eller tagit den där tuppluren som mitt huvud och mina ögon skriker efter….. Tror ni att det kommer någon hit idag?
Rubriken skulle lika gärna kunna vara ”Det kom ett brev med posten” 🙂
Jag fick en AVI idag, och jag visste precis vad det var som väntade på posten, så jag tänkte slå en massa snöflingor i en smäll och ta en promenad. Vädret här är härligt idag. Kritvit snö i lagom mängd, strålande sol, molnfri himmel och runt -4. Låter väl perfekt eller hur?
Det var det inte kan jag säga. Det som inte syns utanför mitt fönster är att det blåser vindar från Antarktis. Isande vindar som riktigt skär kinderna i strimlor och ser till att nästippen ramlar av. Min lilla ”idyll” fick ett ganska snöpligt slut tror jag. Tyvärr är ju jag envis, så promenad skulle det bli, istappar i ögonfransarna eller inte. Resultatet blev visserligen att jag har en massa nya snygga papper att göra present av, men även att mina lår lär ta en vecka på sig att tina och min näsa är ganska känslolös just nu.
Tur i oturen att lilllkameran låg i jackfickan, för jag fick äntligen bilder på skulpturen som står i närheten. Det är en konstnär och en grupp barn som har åstadkommit en skulptur i plåt/stål. Figurerna i den fladdrar i vinden och förvandlar den till ett gigantiskt vinspel med en väldigt skön klang.
