Det finns tuffa möten och så finns det Tuffa Möten. Ett av de senare drabbade mig här om dagen.
Jag tillhörde inte direkt den populära hopen i grundskolan. Mobbningen var väl aldrig så allvarlig som i de fall man läser om ibland, men tillräckligt allvarlig för att förstöra mitt självförtroende och få mig att må riktigt uselt.
Det var länge sedan jag mötte någon av mina gamla klasskompisar, på sätt och vis hade det kunna få dröja längre. Att stå framför två av dem och se glad ut och småprata lite var svårt. Dels hade jag ingen aning om vad jag skulle säga, dels så satte den gamla obehagskänslan in. Vi pratade inte många minuter, men dom var långa. Efteråt dök alla gamla tankar upp i huvudet igen. Hur hade jag sett ut, hur hade jag rört mig? Såg jag tjock ut? osv. Tack å lov hade jag linserna i alla fall, och var hyfsat klädd (klänning).
Det är både läskigt och hemskt att något som hände för 15 år sedan (herregud 15 år sedan 😯 ) fortfarande kan bita sig så hårt fast. Fortfarande påverka vad man tänker på, drömmer om och hur man mår.
I vanliga fall så finns det vissa händelser som kommer fram med jämna mellanrum, men aldrig att allt kastar sig över mig på det sättet som hände nu. Jag drömmer samma hemska drömmar som då och tittar på mig själv med vad-jag-är-ful-och-äcklig-glasögonen på.
Skillnaden mellan då och nu är att jag har en otroligt värdefull person i mitt liv som talar om för mig att jag är vacker och älskvärd. Som lyssnar på mig och förstår men argumenterar emot.
Jag kommer att komma över det även denna gång, jag måste.
H, jag älskar dig otroligt mycket! :hart:
