För ganska precis 1 år och 16 dagar sedan så skrev jag här om min tandläkarskräck. Jag skulle då till tandläkaren för att jag hade två tänder som var onda. Nu kommer uppdateringen av det hela, dock inte upplösningen för så långt har jag inte hunnit ännu.
Den där dagen för ett år sedan var ganska hemsk, jag kommer fortfarande ihåg att jag inte tyckte att jag hade så ont i alla fall. Jag behövde väl inte gå dit heller…..
Tack å lov för tjatande och snäll H. Han följde med och satt och höll min hand hela tiden. Det här var ”bara” en vanlig undersökning med röntgenbilder. Det gick ganska bra, till sköterska skulle skrapa tandsten. Då började hela jag att skaka och tårarna flödade. Det bestämdes då att min tandläkare inte skulle kunna hjälpa mig, trots att han jobbar med tandvårdsrädda.
Jag fick istället tips om en klinik som jobbar med narkos och skulle ta kontakt med dom för hjälp. Det tog ett par dagar innan jag fattade mod att ringa dom. Tyvärr fick jag inget svar. Efter ytterligare ett par dagar så försökte maila dom, fortfarande inget svar. Då sket jag i det, hade inte ont längre och min rädsla för bra mycket större än min vilja.
Jag började på en ny praktikplast i januari och upptäckte ju ganska snart att jag var hämmad pga tänderna. Det är svårt att hålla munnen ren och fräsch när man har trasiga tänder. (Det här handlar om två kindtänder i överkäken som sprack och som jag sedan fick karies i, så klart. Det började trilla små bitar från dom när jag åt. Var lite som att få grus i maten. Efter ett tag blev bitarna större, liksom kratern i mina tänder….)
Jag fick tips av en kollega, som har haft samma problem, om ett sjukhus som hade ett program för tandvårdsrädda. Jag ringde dom och fick svar på en gång, tack å lov. Dom behövde en remiss från min vanliga tandläkare som blev skickad samma dag.
Efter ett par veckor fick jag en första tid då jag skulle få komma dit och bara prata med min blivande tandläkare. Det var skitläskigt, men jag visste ju att jag var tvungen att göra något. H var med som tur var och jag klarade så pass mycket att hon kunde kolla mina tänder med enbart en spegel.
Det är programmet går ut på att man ska bli av med sin rädsla så pass mycket att man klarar att gå till en vanlig tandläkare. Man har tät kontakt med tandläkaren varvat med samtal hos en psykolog. Min snöboll var i rullning, så nu var det bara att hålla sig fast och inte trilla av som gällde.
Vi kom överens om att jag skulle sövas för att dra den ena trasiga kindtanden, försöka få den andra lagad och, om tid fans, dra en visdomstand.
I går var dagen kommen för detta. Under tiden som har gått sedan jag träffade tandläkaren så hade tyvärr den tand som kanske gick att laga trillat bort helt. Jag tappade hela utsidan en morgon och sedan insidan någon dag senare.
Nu vill jag varna dom som är liiite känsliga. Det blir lite blod här.
Under veckan som har gått så har jag blivit mer och mer nervös. Igår morse tyckte jag att allt detta var lite onödigt. Jag har ju inte ont, och jag kan hålla munnen stängd. Tyckte själv att mitt resonemang var super, H tyckte dock annorlunda.
Sett totalt över dagen så gick det riktigt bra, ett par minus bara. Dom hade ingen emla (bedövningssalva man sätter på huden innan man ska sticka), så dom tänkte söva mig med mask eftersom jag inte klarar att som sätter en kanyl annars. Jag säger bara en sak, aldrig mera mask. Jag fick panik av den och kunde inte riktigt få fram det. H lyckades förklara det i alla fall. Jag fick något lugnande att dricka som faktiskt hjälpte. Jag log där helt avslappnad till sist med munnen på vid gavel i en massa gäspningar. Dom lyckades sätta en kanyl snabbt och lätt (tur att jag känner mina kärl och kan visa var dom ska sticka), kopplade på lite sockervatten och började spruta i sovmjölk, som dom kallar det. Kände en äcklig smak bak i munnen blev lite snurrig och var sedan borta.
Här slutar mina minnen på ett tag, resten har H återberättat för mig. tydligen så tog det ca; en timme innan jag låg på ”uppvaket” och han kunde komma in. Jag hade en skumgummigreg i en näsborren för att få syrgas, men den ville jag tydligen inte ha, så han fick sitta och hålla den i stället. Jag vaknade tydligen till två gånger och sa både det ena och det andra innan jag vaknade helt. Jag hade tydligen ut i halsen och hostade en del så jag spottade blod på kudden, som sedan hamnade i mitt ansikte. Såg lite kul ut när jag väl var på benen och kunde se min spegelbild.
En hel del blod svalde jag, och det är något jag inte klarar av, så det spyddes prydligt upp precis innan sköterskan kom och skulle ge mig något mot illamående. Perfekt tajmat av mig 🙂 En stund senare kunde jag ledas ut i väntrummet av H och sedan in på toan för byte av kläder och torkning av ansiktet. Inget av detta kommer jag ihåg, bortsätt från att jag kräktes (har fortfarande koagulerat blod i näsan efter det, hur fasen får jag bort det?).
Mitt nästa minne är att jag står i dörren till sjukhuset medan H kollar om taxin kommit. Mina linser och hörapparater tog jag ut innan sövningen, och tydligen så satte H i mina linser på ”uppvaket”. Det har jag inget som helst minne av, men jag tycker att det var snällt av honom. 🙂
Somnade i taxin, var yr i skallen när jag kom hem, och somnade ganska fort i soffan igen. Lyckades äta lite kräm på kvällen och små bitar av en lussebulle. Var tvungen att hela tiden dricka något för att späda ut allt blod som jag fortfarande sväljer. Blir illamående igen annars.
Gick och la mig med en bok vid åtta och somnade två timmar senare, men har ändå inte sovit så bra. Tyckte att jag mådde riktigt bra igår, men det är sämre idag. Har ont i halsen igen efter tuben, är svullen i munnen och tungan är öm. Känns lite som bakvänt att det ska komma idag. Lite lätt snurrig i huvudet om jag gör snabba rörelser, så det blir en lugn dag idag.
Nu ska bara munnen läka så ska jag ta itu med resten av min rädsla. Mitt mål är att jag ska klara av att ta en vanlig bedövning i munnen och laga ett hål. Så håll tummarna för mig.
Ska nog försöka ställa in steglängden också, så vet jag hur långt jag har gått…..
