Kokskola för ensamma hjärtan
Marita Conlon-McKenna

Baksidan på denna bok fick den att verka lagom lättsam med ett eller två livsöden. Vad jag inte riktigt uppmärksammade var att den är skriven av en författare som har skrivit två andra böcker som står i min bokhylla (Bröllopsfixaren och Sommarbruden). Ingen av dessa är uppskattade, eller utlästa för den delen.
Denna bok bestämde jag mig tidigt för att läsa ut. Jag skulle bara bli färdig. Nu blir det dessutom en recension av det.

Om vi tar handlingen först.
Alice har precis skilt sig från sin man. Eller nästan precis, det har gått ett tag. Hon har börjat få fotfäste igen och kämpar på med ekonomin. Hon har ett par vänner runt sig som uppmuntrar henne att starta en kockskola. Alice är nämligen utbildad kock och väldigt duktig på att laga mat.
Till hennes första klass kommer tio personer med varierande erfarenhet och åldrar. De blir ett gäng som kommer att uppskatta och hjälpa varandra.

Boken har potential, handlingen finns där, men det faller på sättet att skriva. På vissa ställen är det väldigt långdraget på andra går det väldigt fort och på vissa känns det som att författaren inte fått texten ordentligt korrekturläst.
Du får kämpa dig igenom nästan hela boken innan kockskolan kommer igång. Den fösta halvan är ett väldigt hattande mellan en massa personer, som visserligen kommer att bli elever på skolan, men varför måste man lära känna alla dessa människor utan och innan först? Vissa dyker inte ens upp speciellt mycket i andra halvan av boken. Detta upplevde jag som väldigt långsamt och ganska hattigt och på vissa ställen väldigt naivt.
De ställen som både ger en känsla av bråttom bråttom och slarvighet finns i hela boken. Karaktärerna gör något eller befinner sig på ett ställe, för att i nästa göra eller befinna sig någon hela annan stans.
Kerrie och Matt har tagit bilen och ska hälsa på hans föräldrar (s. 40):

”Vi är framme” sa han tyst när de stannade framför ett mycket stort men ganska fult georgianskt hus med skjutdörrar som vette mot en välklippt gräsmatta och en fiskdamm.
Kerrie drog efter andan […] ”kom, vi går in så ska jag fixa en kopp kaffe till dig” sa Matt när han öppnade dörren och en stor svart hund kom skuttandes för att hälsa på dem. ”Plats, Jet” sa han i bestämd ton.
I hallen med mönstrat kakelgolv[…]

Det jag har problem med här är att de är ute och åker bil, ser ett hus och helt plötsligt så står de i en hall. De kliver aldrig ur bilen eller gör något som kan indikera på att de har stigit ur. En dörr öppnas, men det kan vara vilken dörr som helst, tills man får beskrivningen av golvet i hallen. Rymdes det inte en rad till i stil med ”De steg ur bilen och gick upp till huset”?
Dessa små hopp finns överallt och höll ärligt talat på att driva mig till vansinne.

Att man ibland läser saker som upprepas efter ett par kapitel kan kanske vara lite irriterande, men samtidigt kan jag förstå syftet med det. Jag hittar dock inte syftet när det händer i två stycken efter varandra.
Kursen är slut och alla elever ska stanna och äta det de lagat (s. 339)

Det här var en speciell kväll, sista kvällen tillsammans. De skulle laga en trerätters middag […] Hon hade dukat upp det stora bordet och efteråt skulle de äta tillsammans allihop och dricka ett glas vin.

I nästa stycke på samma sida:

Ikväll var det ingen som skyndade sig hem utan alla skulle stanna kvar och äta.

Varför upprepa det som redan har berättats? Läsaren vet att alla ska stanna och äta. Detta känns som raka motsatsen till att skippa bitar och låta personerna stiga ut bilen och rakt in i en hall med kakelgolv.

Allt detta som jag har beskrivit har inget som helst att göra med handlingen i boken, men det förstörde hela läsupplevelsen för mig. Det är möjligt att det är översättaren som är kass på sitt jobb, fast jag upplever de andra böckerna på samma sätt.
Oavsett så får den här boken ett bottenbetyg av mig och alla tre böckerna åker ned i säljkassen.

Kokskola för ensamma hjärtan finns att köpa på Bokus.